Utgivningsdatum:12 augusti 2011
Märka:Roc-A-Fella/Def Jam/Roc Nation
De är båda obscent rika; det är du med all sannolikhet inte. Låt oss varken över- eller underbetona denna aspekt av Titta på Throne , det länge hotade toppmötet Jay-Z/Kanye West i full längd, grymt och härligt, utsökt och irriterande.
Snabbt lackmustest: Fyller frasen I'm planking on a million, som väller ut från en Shawn Carters läppar, dig med avsky? (Och är det Aw Geez Dad Please Shut Up avsky eller Fuck You Scrooge McDuck avsky?) I vilken grad kan du magen oupphörligt prat om bilar, (hemska) sportfranchises, ovärderliga konstverk uppenbarligen monterade över toaletter, guldflaskor, fårskinnsrockar , Paris butiker. Kan timingen vara sämre? Spelar timingen någon roll? Kan du skylla på två av de minst relaterbara människorna på planeten jorden för att de inte är särskilt relaterbara, för att de inte är medvetna om allt annat som täpper till ditt Twitter-flöde just nu? Skulle Vi är inte människor har varit en bättre titel? Redo att dö av ålderdom i ofattbar komfort ?
Antingen längtar du efter 5 000 ord på den här historiska diskussionen eller så tolererar du knappt nio, som levereras av Das Racists Ashok Kondabolu: TWO RICH OLD MEN BORE A WORLD IN FLAMES.
Och ändå kan detta överraska dig? Elitismen, narcissismen, den obevekliga kapitalismen, den självbelåtna men obestridliga storheten? Är du inte road? Utmattande och överväldigande och våldsamt slumpmässigt (Otis Redding! Dubstep! Will Ferrell! Överhettad opera! James Brown! Phil Manzanera! Cassius! Bon Iver! Seal är till och med där någonstans!), Tron kan inte låta bli att beundras, till och med njutas. Det ljud dyr; det gör dig förbannad, även om den gör dig förbannad. Dina värdar har en fantastisk tid, uppringda, genomsyrade av äkta kamratskap, uppenbarligen i samma rum tillsammans (aldrig garanterat), byter linjer och ibland till och med ord, avslutar varandras Ferris Bueller och Miami Heat skämt över hackade James Brunt skriker på Neptunes' Gotta Have It, förvandlar ställ på ställ på ställ till Maybachs på 'Bachs på 'Bachs på 'Bachs. Måste älska dem. Två industrier som inte har något kvar att bevisa, inga berg kvar att bestiga, nöjda nu med att helt enkelt bestiga varandra.
hur lång är cesar millan
Lyssna: Kanye är inblandad (med åtminstone delvis kredit för varje spår, på olika sätt sällskap av Mike Dean, Hit-Boy, Swizz Beatz, Pete Rock, No ID, och så vidare), så den stora majoriteten av produktionen är fantastisk. PBR&B-prinsen Frank Ocean (sammanfogad av The-Dream!) stönar genom den dystra, olycksbådande öppnaren No Church in the Wild (diskuterat: Sokrates, monogamins faror, implicit regicide) och den dämpade men triumferande Made in America (där Jay vemodigt minns sin mormors bananpudding och Kanye klagar på South Park ). Lift Off är en triumferande pop-synth lavin med en krok så löjlig (We gon take it to the moon / Take it to the stars!) bara Beyoncé kunde sälja den. De iskalla synthjabbarna från Niggas i Paris tål graciöst ett par fånigt Blad av ära prover och ett våldsamt dubstep-intrång; Who Gon Stop Me försöker tappert att begrava den ovannämnda narcissismen (Jay-Z trampar nu bara på namnen på kända målare för att imponera på dig) i en lika fånig men inte mindre effektiv dystopisk storm. Slår i helvete ut Beach Chair.
Så många rika ljudmiljöer där man kan lära sig om dyra klockor! Otis drar en stökig Otis Redding in i ett bottenlöst k-hål av självaktning (Lyxrap / The Hermes of verses), men stämningen är lekfull, eller åtminstone lekfull. För ren absurditet, det finns det förtjusande krassiga Q-Tip assisterade That's My Bitch, vilket är vad som skulle hända om Bloodhound Gang vann på lotteriet, använde pengarna för att sammankalla en La Roux/Bon Iver supergrupp och kunde rensa prover av både Get Up, Get Into It, Get Involved och Apache. (Jay på Beyoncé: Shoo children, stop lookin’ at her tits / Get your own dog, ya heard / That's my bitch. It's more romantic than it sounds.)
Den mjuka, tysta, påverkande New Day, med RZA som sträcker en taffydragen Nina Simone över begravningspianoackord, är kanske Tron s mest påtagligt mänskliga ögonblick, när Jay och Kanye ger råd till sina ännu ofödda söner med ett sken av rädsla, ånger och hopp. Detaljerna är besynnerliga (teletonsånger, paparazzifientlighet, talk of bondin’ on charters) och den övergripande känslan är fortfarande. Vi beklagar det besvär som vår enorma ryktbarhet kommer att orsaka dig, men en igenkännlig känsla kvarstår.
(Snabb utvikning: Otis and the G.O.O.D. Fridays remnant bonus track The Joy beskrivs i liner-anteckningarna som med Otis Redding respektive med Curtis Mayfield. Båda dessa killar är döda. De visas inte, men samplades. Utvalda indikerar live, fritt villiga konspiratörer. Som Mr. Hudson.)
Nej, det är inte som berömmelse och rikedom och förbannad storhet är Allt de pratar om, precis, men sådant prat genomsyrar allt. Murder to Excellence är ditt andra allvarliga ögonblick, Jay hyllar det 20-åriga Westchester-polisens skjutoffer Danroy Henry, Kanye jämför Chicagos mordfrekvens ogynnsamt med Iraks. Men det är bara Mordhalvan; för övergången till Excellence, takten blir snabbare, och svart-på-svart-kriminalitet avstår ordet till Black tie, Black Maybachs / Black excellence, opulence, dekadens. Åh Fortsätt.
Och det gör de. Why I Love You avslutar själva albumet (men håll utkik efter H*A*M!) med en monster-Cassius-lyft refräng (skickligt sjungen av Mr. Hudson, det måste sägas) och pojkarna som tröttsamt tillverkar en halmgubbe blivande lönnmördare: Caesar såg det inte, så han upphörde att existera / Så niggan som dödade honom hade nycklar till hans skit. Vem är egentligen Brutus i denna analogi? Dame Dash? Wiz Khalifa? Kan det möjligen finnas en hornigare linje att avsluta denna skiva med än Snälla herre förlåt honom / För dessa niggas vet inte vad de gör?
Är allt detta bara en komplicerad övning för att förhindra Drake – den ödmjuka skryt-tillverkade lärjungen – från att belägra sitt rike av bisarrt samtidig självdyrkan och självömkan? Fantiserar de om att bli allmänt hatade för att de tycker att det är att föredra framför att bli allmänt ignorerad? Titta på Throne är alldeles för bra för att fördöma dem på så sätt, men inte tillräckligt bra för att radera möjligheten.
