Den hyllade italienske intellektuellen Umberto Eco dog för fem år sedan idag. Under sin tid var han den framstående experten på området semiotik, studier och tolkning av tecken och symboler, och föreläste vid många universitet. Han var också en produktiv författare, skrev sju romaner, över 40 facklitteratur och till och med tre barnböcker.
Han är mest känd för sina extremt lärda och teoriintensiva romaner Rosens namn och Foucaults pendel. Foucaults pendel är hans postmoderna magnum opus full av esoteriska anspelningar på hemliga sällskap, pseudovetenskapliga sekter och andra medeltida arkana. Den encyklopediska romanen är ett fettpiller att svälja och dess belöning kommer helt enkelt ut på andra sidan av den. Det är ett test av ens vilja. Anthony Burgess (författare till En Clockwork Orange ) säger att romanen inte är fullproppad med handling utan med information och att den behöver ett index och att skogarna har huggis ner för att skriva ut den i hans New York Times recension .
Ecos andra mycket anspelande (och svårfångade) telefonbok på 500 sidor av en debutroman , Rosens namn , var en bästsäljande whodunit-roman full av semiotik och medeltida teologi (som Foucaults pendel ) säljer över 50 miljoner exemplar och gör den till en av de högst sålda romanerna genom tiderna trots dess absurditet. Men Eco ingjutit sitt älskade stipendium i sina kreativa verk och krävde att läsaren avkodade tecknen som Eco avsiktligt implanterade i dem.
Du skulle inte ha fel om du gissar att även hans namn verkar vara kodat. Han ärvde det från sin farfar som var ett hittebarn vid den tidpunkt då stadshustjänstemän valdes för att namnge övergivna barn. Så den övergivna pojken som var hans farfar döptes till Eco, en akronym för ex caelis oblatus som betyder himlen på latin. I en uppvisning av sin patentcynism, antog han det var bättre givet av himlen än av helvetet.
lauren giraldo nettoförmögenhet
Eco var inte bara en världsberömd romanförfattare som prydde jorden med sin briljans, han var också lite av en popkulturell stjärna, vare sig mainstream visste det eller inte. I en berömd föreläsning myntade han termen semiologisk gerilla – konceptet att underminera den dominerande mainstream massmedias kontroll över språksystemet; publicerade en essä om USA:s besatthet av simulacra och förfalskade verklighet, där han gick för halsen på populära Americana-varianter som vaxmuseer, Superman, holografi och konsekvenserna av tighta jeans; och till och med hade en cameo i Michelangelo Antonionis film, Natten , på uppsättningen av det förlag där han arbetade som en välkänd redaktör.
Hans prestationer verkade utan slut, även för en vigd man. Men som alla andra åldrade dödliga var hans slut. Han utvecklade och led av cancer i bukspottkörteln i ungefär två år tills han slutligen checkade ut från denna värld för nästa.
Eller ska jag säga, togs tillbaka?
