I den s Illmatisk släpptes den 19 april 1994. För att hedra dess 25-årsjubileum har vi digitaliserat och återpublicerat vår ursprungliga recension, som publicerades i augusti numret av Spin 1994.
On The World Is Yours, från hans debutalbum Illmatisk , Nasir Nas Jones säger två gånger i smyg, Zen-tenor, jag är ute efter att presidenter ska representera mig, och båda gångerna svarar ett förbluffat jordnötsgalleri: Säga vad? Men som producent Pete Rock sätter humöret med jazz-piano-ackord, den 20-årige rapparen från New Yorks bostadsprojekt Queensbridge släpper den lömska djupa punch-linjen: I'm out for död Presidenter som representerar män. Med andra ord, ingen representerar honom, och han är helt inställd på att få betalt för att ta reda på varför.
Väntade lika intensivt som debuterna av mer kaxsäkra virtuoser Big Daddy Kane och Snoop Doggy Dog , Illmatisk ägnar allvar åt osäkra källor, till abstrakt ångest, andlig och annat. Till skillnad från västkustens gangsta-tecknare (och deras reaktionära New York-avkomma, Wu Tang Clan , Svart måne , och Onyx ), letar Nas efter ett inre lugn för att bryta sin galna rad i vänsterfältshörn. Och tvivla inte på att han har en. I tidigare inkarnationer — kom på Huvudkälla ’s Live at the BBQ and MC ändå ’s Back to the Grill – Nasty Nas svepte impulsivt fram rampljuset med tal om snuffin Jesus och viftade med automatvapen mot nunnor.
Men Illmatisk gästproducenter – Pete Rock, DJ Premier , Stor professor , Q-tips – utnyttja inte Nas chock-jock-tendenser. Istället knuffar han mot honom Rakim -liknande idisslare erbjuder de dämpade, lite nedtonade beats, vilket inom hiphop idag betyder jazz, främst av 70-talets keyboard-vibe (exempel här är bl.a. Joe Chambers , Gary Burton , bröderna härd ).
hur lång är jeff mauro
För hiphoppare från början av 20-talet representerar jazz barndomens bakgrundsmusik, som hörs från föräldrarnas vardagsrum, och betecknar vanligtvis den disiga, bitterljuva sentimentaliteten i att växa upp. I Nas fall är detta underförstått: hans pappa, jazztrumpetaren Olu Dara (sideman med David Murray, Don Pullen m.fl.), lät sin son hänga i inspelningsstudior, men sedan, enligt Nas, ryckte han på axlarna åt hans intresse för hiphop. Dara bidrar med ett dämpat, irriterande solo i slutet av Illmatisk 's Life's a Bitch, och man undrar hur han känner om sin sons ångerfulla-förbittrade, blivande skildringar.
En av de positiva sakerna med hardcore gangsta-rap var dess platsspecifika berättelser: Efter en För $hort , Ice-T , eller Isbit låten, det kändes som om du hade varit på en bilfärd från soluppgång till solnedgång från den ena återvändsgränden till den andra. Dr Dre kodifierade allt det där och återanvänder noggrant samma scener till illamående men Nas blåser liv i tillvägagångssättet. Illmatisk kan vara den mest omfattande rundturen i ett bostadsprojekt som någonsin har engagerat sig i CD, fylld med ärmfoton av avlidna vänner och huspoliser på mountainbikes. På den premiärproducerade N.Y. State of Mind and Represent spelar Nas stavelser och tar oss med på en nästan antinarrativ genom lobbyer där storögda barn tittar på crack-fjädrar och nerför trappor där tonårspojkar spelar tärningar och skratta åt bashuvuden.
Det här är kraftfullt stressade bilder, men Nas antyder att han är ute efter något mer personligt avslöjande. I The World Is Yours funderar han över att skriva alla ord förbi marginalerna, och det är där, förbi där de flesta rappare bryr sig om att kika, som han så småningom kan hitta sin sanning. Och när den sökningen är lika levande som hans rundtur i projekten kommer jämförelserna med Rakim att vara mer välförtjänta.
