Snigelposthar blivit något av en medieälskling sedan släppet av deras 2016 EP Vana , signerar till Matador Records, landar eftertraktade platser på South By Southwest och får jämförelser med nästan alla kvinnliga, lite ångestfyllda tjejgrupper som någonsin har funnits. I intervjuer , frontkvinnan Lindsay Jordan tar flera gånger avstånd från hypemaskinen som oundvikligen försöker svälja kvinnliga musiker hela: Det känns ibland som att jag hellre bara skulle jämföras med manliga artister på många sätt, eftersom det finns band som vi skulle kunna få jämfört med att vi inte är det, bara för att jag är kvinna.
melvin gordon nettovärde
Att vägra att ta del av den könsbaserade dikotomi som så ofta driver rockkritik var smart från Jordans sida, även om de kunde hjälpa till att marknadsföra till exempel ett debutalbum. Istället lutade hon sig mot sina naturliga böjelser mot allvar eller sitt experimenterande med att förena dissonans och glittrande gitarrpop. Hennes nya album Frodig tänjer på gränser på båda fronterna.
Jämfört med 2016 Vana EP, Frodig saknar till stor del grym garagerock, och finner istället att bandet lutar sig in i Jordans röst. Jordan citerar Avril Lavigne som en tidig influens, och på låtar som Full Control är det tydligt att hon är en lärd elev av Lavignes speciella märke av poppunk sångpåverkan, lite deadpan och något varm. Var albumets lyriska teman inte så omedelbara och melodramatiska, Jordans snurrande gitarrer och små instrumentala uppblomstringar – en tamburin på emo surfrock-hymn Golden Dream, en trombon på det sjukligt eftertänksamma långsamt brännande Deep Sea – påminner melankolisk folkrock à la Mamas och Papas.
Mentors av ingen mindre änMary Timony, Jordan gör bra på inflytandet från ikonens gitarrledning: på talande termer, parar hon sin mjukaste sång på skivan med en egendomlig moll-ackordprogression som påminner om svåra matte-rock-progressioner, en ljudeffekt som görs desto mer imponerande av det faktum som hon valde att spela in Frodig i standardstämning. Singel Pristine minns närmast sin Timonys talang för off-color power ackord , och speglar instrumentellt 90-talets paradigm som Timony hjälpte till att definiera, komplett med det tysta, högljudda vers-refrängmönster som så perfekt accentuerade Heliums missnöjda sång. Vilket inte är att säga att albumet känns anakronistiskt; instrumenteringen är skarp och söt, en kontrast till den lerigare produktionen på Vana , troligen tack vare producenten Jake Aron, vars förkärlek för introspektiv indiepop lämnar ett spår av polerade, soliga låtar i hans kölvatten.
jimmy workman nettovärde
När det kommer till känslor är Jordan som bäst när hon blir banal om de sociala trivialiteterna, hjärtesorgen och specifika minnen från hennes fortfarande tonårsliv. Har du berättat för alla dina vänner? Vad är det med dem? Skulle de stanna kvar? hon sjunger på Stick, en kvarn från Vana . Hon använder sina ord med svindlande finess, med nästan ett fågelperspektiv av sin egen gymnasiedramatik. På Heat Wave använder hon en före detta älskares ord mot henne så direkt att du kan höra konversationen ske i realtid: Och jag hoppas att kärleken som du hittar / sväljer dig hel-y / som du sa att den skulle kunna. Och på Pristine, rader som Det känns bara som samma fest varje helg, eller hur? minns fjärde vågens emo rockers gillarModern baseballoch Tigers Jaw och deras smärtsamt quotidien porträtt av självföraktfulla förortsungdomar.
Men mer än ett album om ungdom, Frodig är ett album om konfrontation; det råkar vara så att den senare får en extra skjuts av en touch av den förra. Det är ett album helt skrivet i första person, en enkelriktad konversation riktad direkt mot dess ämnen. The yous and Is ger oundvikligen albumet en omisskännlig närvaro, en nästan obekväm närhet till de inblandade parterna, speciellt när sådana svåra insatser som tonårsromantik står på spel. Ibland är hennes ärlighet outhärdligt rå: Golden Dream, en strandig ensamvargssång som påminner om Sheryl Crows tidiga barndomar, upptäcker att Jordan påver Gud och sömnlöshet, innan hon längtar efter, dumma mig. Men skivans brutala uppriktighet motsäger dess lyriska djup – små inslag, som repressalien från introspåret Anytime när albumet kommer närmare, lämnar lyssnaren med en känsla av en hoppfull, om än ambivalent, avslutning: Still for you, anytime, hon upprepar som albumets sista ton resonerar i tystnad. Frodig läser som den mest litterära Livejournal, eller kanske en tonåring Roy Orbison, beroende på hur ljuset träffar den.
